Taizé - ur ett fredsperspektiv

Broder Johan, från den ekumeniska kommuniteten i Taizé, besökte ”Café Pax”, som Kristna Freds i Uppsala anordnade i katolska kyrkan en vacker majkväll, efter det internationella ungdomsmötet i Stockholm. Han talade mycket inspirerande om Taizé ur ett fredsperspektiv.

Taizé är ett fredsprojekt i sig. De hundra bröderna kommer från 25 länder, och varje år gästas de av 75.000 besökare från snart sagt alla håll, de flesta är mellan 15-35 år. Grundaren, broder Roger, präglades djupt av sin mormor som, under första världskriget då kristna stred mot varandra, sa: ”kristna borde bygga vägar till fred, vi borde vara en familj”. Hon, som själv inte var katolik, började gå i katolska mässor, vilket protestantiska vänner inte alltid var så förstående inför. Hon tog även emot flyktingar i sitt hem. När ännu ett världskrig blossade upp sa den unge Roger: ”jag vill göra som min mormor, och ge mig ut i de delar av Europa som drabbats av kriget, för att hjälpa människor”. Detta ledde honom, på en cykel, från Schweiz till den lilla byn Taizé i Frankrike. Där levde han, och de politiska flyktingar han gömde, på nässelsoppa och sniglar. När Gestapo ibland knackade på, sökte flyktingarna, varav många var judar, skydd i skogen bakom huset.

Broder Rogers vision var en kommunitet som skulle be och verka för mänsklighetens försoning och de kristnas enhet. De första fyra bröderna som bosatte sig i Taizé besökte tyska krigsfångar i ett läger i närheten. De fick tillstånd att bjuda hem dessa på söndagarna, men det var inte helt populärt i trakten, då tyskarna sågs som ”fienden”. Tjugo föräldralösa pojkar adopterades, och en syster till broder Roger blev deras mamma. Kommunitetens barn, och numera även barnbarn, hälsar ofta på.

Det kontemplativa bönelivet med de vackra sångerna åtföljs av praktiskt arbete och en närvaro bland människor. Det finns små kommuniteter i ett flertal länder, där man vill försöka överbrygga klyftor mellan religionerna och hjälpa dem som har det svårt. I Bangladesh anklagades bröderna en gång oskyldigt för att ha omvänt en muslimsk flicka till kristen tro (vilket är förbjudet). Till deras försvar trädde en muslimsk vän som intygade: ”de här bröderna är bättre muslimer än vi, för de lär oss hur vi ska älska varandra”. De förvånade poliserna lät dem då vara ifred… Interreligiösa ungdomsgrupper hjälps åt att renovera moskéer, tempel och kyrkor i byarna där - så kan man med små medel ”bygga fred” på lång sikt. I Alagoinhas i Brasilien tar sig bröderna an gatubarnen. I deras hus möts även ”Klubben för händer som ser och talar”, för döva, hörande, blinda och seende. Varje år färdas en sällsam procession av barn (många av dem funktionshindrade), genom staden. I täten bärs en ikon av Kristi Förklaring; liksom Jesus förvandlades inför lärjungarna, så ”förklaras” dessa barn inför dem som ser dem - de är alla Guds älskade barn.

I Taizé möts ungdomar från länder som är eller har varit i krig med varandra - och fördomar raseras. Till europamötet i Zagreb förra året kom ungdomar från Kroatien och Serbien. Det ledde till möten som först inte alltid var enkla, men som sedan har helat inre sår, även i föräldragenerationen. När serbiska ungdomar fick bo hos kroatiska familjer övervanns den initiala rädslan snart och byttes i en varm gemenskap. Sådana vänskapsband ger hopp inför framtiden! Taizés ”pilgrimsfärd för tillit på jorden” fortsätter vidare till plats efter plats, och går närmast till Cochabamba i Bolivia.

Text & foto: Charlotte Björnström